Kung Erik (1382-1459) var i många år kung över det största riket i Europa, det förenade Danmark, Norge och Sverige. När han så småningom blev avsatt ägnade han sig i stället åt sjöröveri på Östersjön. Erik, eller Bogislav som hans dopnamn var, föddes 1382 i det tyska hertigdömet Pommern, på gränsen mellan nuvarande Tyskland och Polen. Hans far var hertig, hans mor danska och dotter till drottning Margaretas syster. Modern, Maria, dog tidigt. Erik var bara sex år när hans mors moster Margareta kallade på honom. Efter sin sons död ville Margareta ha Erik till ny kung i de nordiska länderna. Erik fick i all hast bryta upp från sitt hem. Han var tvungen att byta namn, från Bogislav till det nordiska helgonnamnet Erik. Han var tvungen att lämna allt det han var van vid och i stället uppfostras i ett främmande land till kung. Redan året efter, 1389, erkändes Erik som kung i Norge och några år senare, 1392, kröntes den 10-årige Erik i den stora domkyrkan i Trondheim. 1396 blev han vald till kung även i Danmark och Sverige. 1397 kom höjdpunkten i kung Eriks liv. Inför adelsmän, biskopar och präster från hela Norden kröntes han även till kung över Danmark och Sverige. Detta skedde i Storkyrkan i Kalmar. Samtidigt bildades en union mellan de nordiska länderna, den så kallade Kalmarunionen. Den 15-årige kung Erik regerade nu över det största riket i hela Europa. Det kan tyckas märkligt att ge ett så stort ansvar till en så ung person. Men i det medeltida samhället var det vanligt att man räknades som vuxen vid 10-12 års ålder. Dessutom var det i praktiken drottning Margareta som ända till sin död 1412 var den som bestämde. Erik ansågs som en snygg och ståtlig man. Vid 24 års ålder gifte han sig med prinsessan Filippa från England. Hon var då 12 år gammal. Paret fick inga barn tillsammans. Erik försökte skapa en samhörighet mellan länderna i unionen. Han ville skapa en stat med honom själv som enväldig ledare. Han var dock inte lika smidig som drottning Margareta. När han skulle visa sig kraftfull fick han lätt ovänner. Han blev ovän med Hansan. Han kom i krig med det tyska grevskapet Holstein. I Sverige irriterades adeln över att han satte danska fogdar på de svenska slotten. Nya och högre skatter, nya tullavgifter skapade också irritation. 1434 bröt ett uppror ut i Sverige mot kung Erik (läs mer under rubriken Engelbrektsupproret), 1436 gjorde norrmännen uppror. Till slut, 1439, avsattes Erik som kung i såväl Sverige, Norge som Danmark. Han flydde då till Gotland. Där blev han ledare för ett gäng sjörövare, de så kallade vitaliebröderna, som terroriserade handelsfartyg på Östersjön. 1449 tvingades han dock sluta med detta och Gotland överlämnades till Danmark. Erik återvände då till Pommern där han dog tio år senare, 77 år gammal.