Under medeltiden var sjukdom och död en naturlig gäst i varje hem. Den goda döden inträffade när man hann förbereda sin egen död. Man skulle göra upp med sina ovänner och få frid med alla människor. När man kände att döden var nära genom ålder eller sjukdom tillkallades prästen. Man bad en sista gång om syndernas förlåtelse, mottog brödet i nattvarden och smordes till sist av prästen med helig olja, den så kallade sista smörjelsen. Sen kunde man dö i frid. Den onda döden var när man dog hastigt i en olycka. Allra sämst var att dö på slagfältet i strid. Medeltidsmänniskan trodde inte att döden var slutet. De hade hoppet om det eviga livet i glädje hos Gud. Denna visshet medförde att livet togs med stort allvar. Det var viktigt på vilket sätt man levde och hur man behandlade sina medmänniskor. Man hade ett ansvar för sitt eget liv. Om man levde sitt liv felaktigt och inte ville veta av Gud eller skadade sina medmänniskor var risken stor att Gud inte ville veta av en efter döden. Djävulen var en påtaglig makt både i livet och efter döden. Att hamna i hans rike, helvetet, efter döden var något som människorna fasade för. Människans själ behövde renas efter döden innan den kunde få komma till Guds rike. Detta skedde i skärselden, reningselden. Genom att de efterlevande bad för den döde eller firade särskilda själamässor kunde tiden i skärselden förkortas.