Möt medeltiden
TillbakaSjukdomar
Medeltidens människor blev sjuka, precis som vi. Men man visste mindre om vad som var orsaken till sjukdomarna eller hur de spreds. En del människor hade stora kunskaper om hur man botade eller lindrade sjukdomarna med örter och mediciner. Småbarn var känsliga och drabbades ofta av sjukdomar som ledde till döden. Äldre barn råkade ut för ungefär samma olyckor som idag: drunkning, brännskador, skärsår av kniv och så vidare. Män drabbades ibland av arbetsolyckor på bondgården eller i verkstaden. Kvinnor löpte en stor risk vid varje förlossning. Dessutom drog pestepidemier genom landet vid flera tillfällen. Sjukdomar sågs som något ont som drabbade människan. Ibland tänkte man sig att en ond ande eller en demon hade intagit kroppen. Så långt möjligt försökte man förhindra sjukdomar. Nyfödda barn var särskilt utsatta för onda makter. Genom att lägga stål i vaggan skulle barnen klara sig bättre. Ett kristet kors skyddade också mot det onda liksom en amulettpåse man bar om halsen. Genom att regelbundet åderlåta sig, det vill säga skära upp en blodåder i armvecket och tappa det gamla blodet, höll man sig frisk. Munkar och nunnor var duktiga på sjukvård. De kände till de örter och växter som kunde bota eller lindra olika sjukdomar. De kunde också lägga brutna ben och armar tillrätta. Kloka gummor eller åderlåterskor försökte genom örter och lämpliga ramsor bota den sjuke. Medicinerna skulle gärna smaka illa. Förutom örter använde man ofta blod, urin eller gödsel. Medeltidens människor var osäkra på hur en sjukdom smittade. De märkte att sjuka personer ofta luktade illa eller hade dålig andedräkt. Därför försökte man med goda lukter eller genom att röka svavel hindra sjukdomen att sprida sig. Så skedde bland annat när digerdöden härjade. Ett bra sätt att bli botad var att be till Gud eller till ett särskilt helgon. Med enträgen bön kunde den sjuke bli hjälpt och frisk igen.