I den medeltida staden arbetade ett flertal olika hantverkare. Murare byggde hus, kanngjutare göt kannor och krus, smeder tillverkade knivar och ljushållare, linnevävare vävde lin, krukmakare gjorde muggar och så vidare. Hantverkarna sålde sina varor från bodar på bottenvåningen i sina verkstäder. Under större delen av medeltiden kunde vem som helst som var borgare sätta upp en hantverkarverkstad. Från mitten av 1400-talet började de nordiska hantverkarna organisera sig i skrån, ett för varje yrke. Ute på kontinenten skedde detta redan under 1200- och 1300-talen. För att bli medlem i ett skrå var man tvungen att ha utbildning i sitt yrke och ha bevisat sin kunskap genom att först avlägga ett gesällprov och sedan ett mästarprov. Dessutom skulle det finnas behov av en ny hantverkare i det aktuella yrket - bara då tog skrået upp nya medlemmar. Genom skråna skärptes kontrollen över hantverkarna, men det skedde på de gamla hantverkarnas villkor. Hantverkarna hade till skillnad från handelsmännen inte rätt att köpa och sälja som de ville. De fick bara sälja sina egna produkter och köpa sådant de behövde i hushållet eller i verkstaden.