Möt medeltiden
TillbakaStaden och kungen
Kungar och kejsare har alltid varit intresserade av att bestämma i städerna. Under 1300- och 1400-talen lydde samtliga svenska städer under kungen. Fogden var kungens förlängda arm i staden. Han skulle övervaka rådets arbete och bevaka att kungen fick sin del av de böter rådhusrätten dömde brottslingar att betala. Trots att en borgmästare var ordförande i rådet fick inga beslut fattas utan att fogden var närvarande. Ingen plats fick kalla sig stad utan att ha kungliga privilegier. Sveriges äldsta bevarade stadsprivilegier gavs till Jönköping år 1284. Även tidigare har privilegier beviljats, men dokumenten finns inte kvar. Från och med 1350-talet lydde samtliga svenska städer under samma lag, Magnus Erikssons stadslag. När det blev samma lag och kungen stod bakom den fick han ett fastare grepp över städerna. Tidigare hade lagarna i städerna skiftat. I Danmark var det annorlunda. Där fortsatte alla städer att ha olika lagar. Ribes stadslag ansågs strängast. Det finns ett gammalt ordspråk som säger "tur för dig att du inte kom under Ribe rätt, sa kärringen, som såg sonen dingla i Vandre galge". I Nordtyskland fanns fria städer, till exempel Lübeck, Bremen och Hamburg, som inte lydde under kejsaren. I de små tyska hertigdömena, som Mecklenburg, Pommern och Holstein, bodde fursten eller hertigen ofta i staden. Han utövade en direkt makt. Men även i dessa furstendömen betalade man skatt till kejsaren. Kronan fick in en hel del inkomster från städerna. Alla borgare betalade skatt och det betalades tull på handeln. Borgarna betalade skatt efter storleken på sin förmögenhet. Hade man stor förmögenhet blev det en hel del att betala. Tullinkomsterna från handeln var kronans viktigaste inkomster.