Handelsmännen, som var de mest förmögna personerna i staden, valdes till borgmästare och rådmän. Ibland blev det protester från hantverkarna som tyckte att de hade för få platser i rådet. Det dröjde ända till 1700-talet innan hantverkarna fick samma möjligheter som handelsmännen att vara med och besluta. Enligt Magnus Erikssons stadslag från omkring 1350 fick högst hälften av rådmännen och borgmästarna i de svenska städerna vara tyskar. Flera städer hade en stor tysk befolkning som gärna ville vara med och bestämma i staden. Eftersom många av rådmännen inte kunde läsa och skriva hade rådet en skrivare till sin hjälp. Denne förde protokoll och läste upp kronans skrivelser. Skrivaren var en infödd svensk och protokollet skulle skrivas på svenska. Ibland frångick man detta. Kalmars Tänkebok, där rådets protokoll samlades, är delvis skriven på tyska. De svenska, tyska och baltiska städerna styrdes på ungefär samma sätt. I Danmark var det annorlunda. Varje dansk stad hade sin egen lag.