Möt medeltiden
TillbakaBönder
90 procent av befolkningen i Norden under medeltiden var bönder. De levde på odling och boskapsskötsel. I skogsbygden ägnade sig bönderna också åt skogsbruk, kolning och tjärbränning. Jakten kunde vara viktig både för köttet och skinnen. I områden med myr- och sjömalm var järnframställning betydelsefull. Bodde bonden vid havet eller vid en sjö sysslade han också med fiske. Bondgårdarna var i stort sett självförsörjande. Man tillverkade allt det som man behövde. Med pengarna som man fick vid försäljning av grönsaker, ägg, fisk och kött kunde man köpa det övriga som man behövde. Det kunde röra sig om nödvändiga varor som skor, järngrytor och salt, men även lyxprodukter som kryddor, tyger och vin. Många bönder ägde själva sin gård, de var skattebönder och betalade skatt till kungen. De som inte själva ägde gården utan hyrde, arrenderade, den av någon annan kallades landbor. Om de arrenderade gården av en adelsman (frälseman) kallades de frälsebönder, var det av ett kloster kallades de klosterbönder, av biskopen-biskopsbönder, av kronan-kronobönder och så vidare. Dessa bönder betalade en avgift till markägaren i stället för skatt till kungen. Avgiften kunde betalas både i pengar och i varor. Dessutom fick bonden arbeta ett visst antal dagar under året på adelsmannens gård. Bonden arrenderade i regel gården i fyra till åtta år innan kontraktet skrevs om. Då gällde det att han hade skött sig för att få vara kvar på gården. I Sverige fanns ovanligt många fria skattebönder, men det skilde sig mycket från trakt till trakt. I Danmark var endast var tionde bonde skattebonde. Resten var landbor under adel och kyrka. Nere på kontinenten var nästan alla landbor under furstar, adelsmän och kyrka. I Sverige var bönderna en viktig maktfaktor som kungen måste ta hänsyn till. Så var det inte nere i Europa. Läs mer om bönder under "Livet på landet"