De som inte hade någon fast bostad eller arbetsplats kallades för löskerfolk (löst folk). Eftersom lösdriveri inte fick förekomma, det vill säga att man drev omkring på vägarna utan att arbeta, var det bäst att skaffa ett tillfälligt arbete. Det kunde också vara farligt att vandra omkring utan bostad eller arbete. En person som skadade en spelman eller annan kringvandrande person blev inte lika hårt dömd som om han hade skadat en bonde.
De personer som blev anställda tillfälligt på en gård kallades legohjon. De anställdes normalt för kortare perioder, ett halvår eller ett år. På adelns gårdar behövdes extra arbetskraft. Där fanns mjölkare, stalldrängar, hovslagare, bagare, hushållerskor och pigor. Även på en storbondes gård behövdes några drängar och pigor. Lönen för de olika arbetsuppgifterna var bestämd från början, liksom att männens lön skulle vara ungefär dubbelt så hög som kvinnornas. Husbonden hade rätt att aga sina legohjon, dock inte så hårt att de blev skadade för framtiden. När legohjonen inte behövdes längre på gården förlängdes inte deras kontrakt och de fick söka sig en ny arbetsplats.
Det var en osäker tillvaro att inte ha ett fast arbete eller bostad. När bönder och adelsfolk var ute på vägar och stigar mötte man ofta dessa personer på jakt efter nytt arbete.