De bönder som brukade gårdar som ägdes av en adelsman (frälseman) kallades frälsebönder. I centrala jordbruksbygder såsom Södermanland, Uppland, Västergötland, Östergötland och Smålandskusten var de flesta bönder frälsebönder. Även i gränstrakterna fanns många frälsebönder.
En frälsebonde hyrde, arrenderade, marken av en adelsman och betalade för detta en avgift till honom. Avgiften kunde erläggas i både pengar och jordbruksprodukter som smör, ost och kött. Adelsmannen hade en fogde som såg till att bönderna skötte sitt jordbruk och betalade sin skatt. Han for runt till gårdarna, kontrollerade arbetet och hämtade in avgiften. Om han var missnöjd, exempelvis om husen inte var i gott skick eller att djuren inte sköttes på rätt sätt, kunde bonden få böta. I värsta fall riskerade han att bli vräkt från sin gård.
Frälsebonden var också tvungen att göra dagsverken och hjälpa till med slåtter och skörd på adelsmannens gård.
Bonden skrev normalt ett kontrakt på gården på mellan fyra och åtta år. Därefter skedde en förhandling om att förlänga eller förändra kontraktet. Då kunde det hända att adelsmannen ville höja avgiften. Det var vanligt att bonden fick betala en särskilt avgift, så kallad städjepenning kanske i form av en oxe, för att få vara kvar på gården. Under slutet av 1300-talet och 1400-talet, när digerdöden hade ödelagt flera gårdar, kunde en del frälsebönder förhandla sig till bättre villkor när det skrevs nytt kontrakt.
I många byar fanns både skattebönder och frälsebönder. I det dagliga arbetet märktes ingen större skillnad mellan den ene och den andre bonden.
Nere på den europeiska kontinenten var de flesta bönder frälsebönder, likadant var det i Danmark. Många bönder hade det svårt och var helt beroende av sina jordägare.