Gudstjänsten var ett mysterium och ett skådespel för de medeltida människorna. Det var här man mötte Gud och den himmelska världen.
"In nomine Patris et Filii et Spiritus Sancti. Amen"(I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen). Så började den medeltida gudstjänsten. Mycket av det som prästen sa var på latin. Människorna lärde sig att känna igen vissa ord och uttryck. Men det viktigaste var inte att man förstod allt. Det var viktigare att man såg och upplevde. Rökelse och vaxljus gav luktupplevelser och förmedlade en särskild stämning. Ibland vände sig prästen mot folket och sa: "Dominus vobiscum"(Herren vare med er) och folket svarade "Et cum spiritu tuo" (och med din ande). Det viktigaste i gudstjänsten var nattvardsfirandet. När prästen höjde brödet och sa "Hoc est corpus meum" (detta är min kropp) klämtade man i en speciell klocka, primklockan. Likadant var det när han höjde vinet. Alla skulle se det under som skedde. Bröd och vin blev Kristi kropp och blod.
Det fanns inga bänkar i kyrkan. Människorna kände det säkert som en fördel att kunna vandra omkring lite i kyrkan, speciellt om det var kallt. Under vintern var det inte ovanligt att man placerade ut fyrfat med glödande kol för att man skulle kunna värma sig.
Prästen predikade bara vid vissa speciella fester, vid särskilda helgondagar eller vid påsk och jul. Predikan skedde då på folkspråket, det vill säga på svenska i Sverige, på danska i Danmark, Predikan var alltid kort. En gudstjänst en vanlig söndag tog 40-45 minuter, en festdag kanske lite längre tid. Förutom mässan på söndagen läste prästen tideböner varje dag. Det var korta bönegudstjänster med normalt bara några enstaka personer närvarande.