Precis som idag odlade medeltidens bönder säd. Säden maldes till mjöl som man sedan bakade bröd av. Varje gård hade en handkvarn som brukades flitigt på hösten. Under 1100-, 1200- och 1300-talen ökade sädesodlingen och det blev det mer säd att mala. Där det bodde många människor började man bygga kvarnar som drevs med vattenkraft eller med hjälp av vinden. Nära kusten, där det blåste, var det många som byggde väderkvarnar. Längre in i landet fanns det stora skogar som stoppade vinden och där var det vanligare med vattendrivna kvarnar. Vattenkvarnarna byggdes vid vattenfall längs bäckar och åar. Det rinnande vattnet drev ett vattenhjul som i sin tur drev kvarnstenarna.
En person som ägde mark vid ett vattenfall hade rätt att bygga en kvarn om den inte hindrade vattentillförseln till någon äldre kvarn. Vissa personer utnyttjade den rätten och blev mjölnare på heltid. Närboende bönder kunde då få sin säd mald vid dessa kvarnar mot betalning. Ibland byggde flera bönder en kvarn tillsammans och turades om att använda den.
På medeltiden ägdes stora delar av jorden av kyrkan och adeln. På denna mark fick man inte bygga en kvarn hur som helst. Kyrkan och adeln kunde på sin mark bygga kvarnar och tvinga de kringboende att mala sin säd där mot betalning. Men säkert var det några som i hemlighet byggde en liten kvarn vid en bäck långt in i skogen som adelsmännen inte visste om.