Möt medeltiden
TillbakaSjukvård och medicin
Medeltidens människor blev sjuka och råkade ut för olyckor precis som vi. I staden, där människor bodde nära varandra, spred sig sjukdomarna snabbt. Pesten fick snabbt fotfäste i städerna. Även andra sjukdomar hade lätt att sprida sig eftersom det inte alltid var så renligt i staden. Fördelen med att bo i staden, om man blev sjuk, var närheten till personer som var kunniga i sjukvård. I stadens kloster eller helgeandshus fanns det munkar och nunnor som visste en hel del om hur man botade olika sjukdomar. I klosterträdgården odlade man de växter och örter som behövdes. Flera munkar och nunnor blev mycket kunniga och erfarna på att vårda sjuka och skadade. Man lärde sig att lägga brutna ben och armar tillrätta, man kunde sy ihop sår och man lagade till den rätta medicinen. Dessutom bad man till Gud för den sjuke, vilket också kunde hjälpa. Förutom munkarna och nunnorna fanns i städerna oftast en klok gumma eller åderlåterska. Genom att skära upp en blodåder tappade hon gammalt och sjukt blod på sin patient. Detta både botade och förhindrade sjukdomar. Allmänt rekommenderades att man skulle åderlåta sig fyra gånger om året för att hålla sig frisk och kry. Några enstaka läkare är omtalade under medeltiden. Det var kungar och adelsmän som anlitade dem. Kung Magnus Eriksson hade en egen läkare som hette Lars Johansson. Han blandade ihop en medicin mot pesten som kallades teriak. Den bestod av ett 70-tal olika ingredienser, bland annat ormkött och malen dödsskalle. Om det hjälpte vet vi inte. Vill du läsa mer om sjukdomar se "Samhället. Liv och död" och "Livet på landet. Vardag och fest"