En sjukdom kunde bero på att blodet var gammalt och sjukt eller att kroppens olika vätskor inte var i balans. Då kunde man åderlåta sig. En åderlåterska skar upp en blodåder med en speciell kniv. Blodet skulle tappas nära intill det sjuka stället. Genom att se på blodets färg och innehåll kunde man avgöra hur allvarlig sjukdomen var. När det sjuka blodet försvann skulle sjukdomen också försvinna. Ibland användes blodiglar som sattes fast på kroppen och sög ut det gamla blodet.
Genom att åderlåta sig fyra gånger om året höll man sig frisk. Efter att man blivit åderlåten skulle man vila en stund, äta gott och ta det lugnt. I vissa kloster infördes den regeln att munkarna inte fick åderlåta sig mer än fyra gånger på ett år. Det innebar nämligen att arbetet inte blev gjort.