De nordiska länderna delades under medeltiden in i mindre områden. I Sverige och Danmark kallades det land eller landskap, i Norge fylke. Flera landskap var indelade i mindre folkland. Så var det i Uppland. Småland var inget eget landskap utan en beteckning på de många små folklanden. I Sverige hade landskapen under tidig medeltid stor självständighet. På tinget i landskapet, landstinget, träffades man för att besluta i gemensamma frågor. Man stiftade egna lagar, landskapslagar. Tinget leddes av en lagman som skulle kunna lagen utantill. Landstinget kom under 1300-talet att alltmer kontrolleras av kungen. Han bestämde vem som skulle vara lagman. I landskapet utsågs lämpliga kandidater till lagman av vilka kungen valde en person. Ibland tillsatte kungen lagman utan att fråga. När landskapet fungerade som domstol kallades det lagsaga, Västergötland bildade en lagsaga, Värmland en annan och så vidare. Eftersom Småland inte räknades som ett landskap var det inte heller en lagsaga. I stället tillhörde folklanden i Kalmar län Östergötlands lagsaga medan övriga Småland med folklanden Värend, Njudung och Finnveden bildade Tio-härads lagsaga. Öland var en egen lagsaga. Att vara lagman var något mycket fint. Han ledde landstingets och lagsagans arbete och var den ledande personen i landskapet. Därför var lagmännen alltid adelsmän och tillhörde de ledande personerna i riket.