90 procent av Sveriges befolkning var bönder under medeltiden. De flesta bodde i skogsbygden i ensamgårdar, på slättbygderna fanns byar. Drygt hälften av bönderna ägde själva sina gårdar och betalade skatt till kungen. De flesta övriga hyrde, arrenderade, marken av en adelsman eller av kyrkan.
Skåne, Blekinge och Halland tillhörde Danmark, förutom åren 1332-1360 då Skåne och Blekinge var svenskt. Bohuslän, Jämtland och Härjedalen hörde till Norge. Gotland var från 1361 en del av det danska riket.
Under stora delar av medeltiden var det en kamp mellan adelsmännen och kungen om vem som skulle bestämma mest i riket. Kungamakten hade under 1200-talet byggt borgar för att få en bra kontroll av riket. Man anlade städer för att underlätta för handeln och få in inkomster.
Sveriges folkrikaste stad var Stockholm. Andra viktiga städer var Kalmar som fungerade som gräns mot söder, Viborg som var gränsskydd i öster ( i nuvarande Ryssland) och Lödöse (föregångare till Göteborg) som gav landet tillgång till Nordsjön. Det fanns gott om tyska köpmän i de större städerna.
Digerdöden medförde en svår kris i jordbruket under andra halvan av 1300-talet. Kanske upp emot en tredjedel av befolkningen dog i pesten och många gårdar lämnades öde.
Det starka tyska inflytandet i Östersjöområdet låg bakom bildandet av en union mellan Sverige, Danmark och Norge. I Kalmar, sommaren 1397, kröntes Erik av Pommern till kung över de nordiska rikena och unionen bildades. Sverige drog sig ur unionen i mitten av 1400-talet, men den återuppstod under korta perioder i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet.
Den heliga Birgitta grundade ett kloster i Vadstena, ett kloster som blev ett centrum för kultur och bildning under 1400-talet. Sveriges skyddshelgon är Erik den helige.