Norge var ett expansivt land under 1100- och 1200-talen. Befolkningen växte. Men i slutet av medeltiden var Norge ett fattigt land styrt av Danmark.
Norge är ett glest befolkat land. Under medeltiden låg gårdarna långt ifrån varandra. Människorna levde framför allt på boskapsskötsel och fiske. Kyrkan spelade en stor roll och den ägde nästan hälften av all jord. Bara en tredjedel av bönderna var fria skattebönder. 1200-talet var en tid av framåtskridande och befolkningsökning. Dessutom införlivades Grönland och Island i det norska riket.
Handeln med länderna i väster och söder var viktig för Norge. I de få städer som fanns dominerade Hansan och de tyska köpmännen totalt. Bergen var den viktigaste handelsstaden. Främst exporterade man fisk, särskilt torkad fisk. Salt från Lübeck var den viktigaste importvaran.
1349 anlände ett engelskt skepp med tyger till hamnen i Bergen. Fartyget bar med sig den fruktade pesten. Digerdöden drabbade Norge mycket hårt. Kanske uppemot halva befolkningen dog och många gårdar lämnades öde.
1319 blev Magnus Eriksson kung i både Norge och Sverige och en union bildades mellan de två länderna. Unionen varade till mitten av 1300-talet. 1380 fick Norge och Danmark samma kung. Unionen mellan dessa två länder utvidgades 1389 med Sverige och blev det största riket i Europa. Regent över detta stora rike var drottning Margareta. Danmark var det landet som bestämde mest i unionen. Sverige bröt sig ur unionen på 1400-talet medan unionen mellan Norge och Danmark varade ända till 1814.