Finland blev en del av Sverige genom tre erövringståg, korståg. Det första skedde i mitten av 1100-talet då en svensk trupp ledd av Erik den helige och biskop Henrik tågade in i sydvästra Finland. Biskop Henrik blev senare Finlands skyddshelgon. Det andra korståget företogs 1239 till Tavastland under ledning av Birger Jarl. Det tredje gick till Karelen i sydöstra Finland 1293 och leddes av marsken Torgils Knutsson.
Östra Finland utgjorde Sveriges gräns mot Ryssland. Det var ofta sammandrabbningar och krig i gränstrakterna. Sverige byggde flera borgar i sydöstra Finland för att försvara gränsen mot ryssarna, Viborg i slutet av 1200-talet och Olofsborg i Savonlinna år 1475.
Finland hade få städer under medeltiden. Åbo var den äldsta och viktigaste. Åbo slottslän utgjorde rikets centrum. Viktig var också Viborg i sydöstra delen av riket. Runt försvarsborgen växte en stad upp.
Nästan alla bönder ägde själva sina egna gårdar och var fria skattebönder.
De viktigaste slotten, Åbo, Tavastehus, Viborg och Olofsborg, lämnades över till adelsmän från Sverige. Bo Jonsson Grip kontrollerade hela Finland på 1370-talet. Karl Knutsson Bonde, i mitten av 1400-talet och Erik Axelsson Tott vid ungefär samma tid, var andra viktiga adelsmän med stort inflytande i Finland.
Till Åbo kom det salt och andra varor från det tyska handelsbolaget Hansan. Söderut skeppades fisk, hudar, pälsverk, smör och sältran.
Kalmarunionens tid, i slutet av 1300-talet och 1400-talet, innebar en tid av lugn och framåtskridande i Finland. Unionskungen Erik av Pommern var ofta i Finland och styrde. Landet moderniserades och nyodlingen ökade. Digerdöden påverkade inte landet på alls samma sätt som det övriga Norden.