Möt medeltiden
TillbakaHelgon
I det medeltida samhället behövde man aldrig vara ensam. Man hade alltid helgonen nära sig, de följde en hela tiden. Man bad helgonen framföra bönerna till Gud. Man firade deras festdagar. Man hade dem som hjältar och förebilder. Helgonen var människor som under sin livstid hade stått speciellt nära Gud. Några hade blivit helgonförklarade av påven, andra av den lokale biskopen. Populära manliga helgon var till exempel Laurentius, Kristoffer och Nikolaus. Av de kvinnliga helgonen kan nämnas Cecilia, Agnes, Helena och Birgitta. I många kyrkor fanns reliker som förvarades i särskilda skrin. Det kunde vara ett helgons hår eller ben. Relikerna bars runt i högtidliga processioner på helgonets festdag. Så skedde till exempel varje år den 7 oktober i Vadstena, den dag som är den heliga Birgittas stora festdag. Man namngav gärna sina barn efter en biblisk person eller ett helgon. Om man tänker efter så har många barn likadana namn även idag. Niklas, Birgitta, Daniel, Andreas, Maria, Lars, Anna... Det tog lång tid innan någon kunde förklaras som helgon. Helgonets levnadshistoria skulle beskrivas (se helgonlegender) och man samlade in berättelser från människor som blivit hjälpta genom att be till personen efter dennes död (se mirakelberättelser).