I strid gällde det dels att tillfoga sin fiende så mycket skada som möjligt, dels att skydda sig från fiendens anfall. Man hade vapen för anfall och rustning för skydd. Det bästa var om man kunde döda och såra fienden på avstånd. Då var pilbåge och armborst effektiva. Om en hel grupp med bågskyttar samtidigt sköt sina pilar vållade det stor skada och förvirring. En närstrid kunde vara hård och brutal. Med pikar, spjut och yxor försökte fotfolket komma åt riddaren och hans häst. Riddaren högg med sitt svärd och sin stridsyxa eller kom han i full fart på sin häst med den långa vassa lansen nedfälld. Om en borg belägrades var kastmaskiner användbara. Med en blida kunde man slunga stenkulor, brinnande olja eller till och med kroppar från döda människor eller djur över borgmuren. Byggnader kunde krossas eller ta eld och förvirringen blev stor. Vapen och rustning utvecklades sida vid sida. När armborsten blev kraftigare måste rustningens plåt göras starkare. Under 1300-talet och början av 1400-talet var en riddare helt täckt med plåt för att skydda sig. Men till slut blev rustningen alltför klumpig och vapnen så effektiva att rustningen inte gav tillräckligt med skydd. Vid mitten av 1400-talet, när eldvapen som handbössor och kanoner började bli vanliga, minskade man i stället på rustningen för att bli mer rörlig. Medeltidens krig och fältslag var brutala och våldsamma. Vapnen orsakade obotliga skador på många människor. När en människa gav sig ut i strid var sannolikheten stor att han inte skulle komma helskinnad tillbaka.