I sydeuropa målade man väggmålningar med en teknik som kallades al fresco. Först lade konstnären blöt kalkputs på väggen, precis så stor bit han klarade av att måla innan bruket torkade. Sen målade han i den blöta putsen. Efter en snabb skiss färglades bilden. När färgen torkade blandade den sig med putsen och blev väldigt hållbar. Så fortsatte han att måla tills bilden var klar. Det var svårt att måla på det här viset. Det krävde stor yrkesskicklighet och att konstnären från början visste hur bilden skulle se ut när den blev färdig. I Norden målade man i en teknik som kallades al secco. Konstnären lade på kalkputs på hela väggen. När putsen hade torkat kunde han skissa upp sin bild i lugn och ro. Därefter blötte han putsen något och färglade bilden. Detta var ett ganska enkelt sätt att måla. Färgen blev dock inte så hållbar eftersom den lades utanpå putsen. Därför är de bilder som finns kvar i stenkyrkorna i Norden ofta svaga i färgen. Men på medeltiden sprakade målningarna av färger. Även i träkyrkorna målade man bilder på vägg eller tak. Först grundade man med lim och krita innan färgen lades på. Färgfälten fick inte blandas ihop utan placerades bredvid varandra. Alla kantlinjer, konturer, fylldes i med svart färg. Konstnärerna reste runt med en eller flera lärlingar och erbjöd sina tjänster. Han hade ofta med sig förlagor, det vill säga färdiga bilder så att den som beställde själv kunde välja. Därför målades liknande bilder i flera kyrkor. Konstnären tillverkade själv penslar och färger. Penslarna gjordes av ekorrsvansar eller hästtagel. Färgerna revs till pulver och blandades med lim eller ägg för att fästa på väggen. Kända medeltidsmålare är Johannes Rosenrod, Johannes Iwan och Albertus Pictor.