Bönderna vid kusten levde på odling och boskapsskötsel. De hade åkrar med korn, råg eller lin och ett antal djur. I skogsbygderna var odlingsmarken sämre. Där kompletterade man djuren och de små åkerlapparna med skogsbruk, kolning, tjärbränning och inte minst järnframställning. I hela skogsbygden smältes mycket järn, fr.a. under 1200- och 1300-talen. Området runt Madesjö-Bäckebo och Gullabo-Karlslunda är det område i norra Europa som har den mest omfattande järnframställningen vid denna tid. Även i nuvarande Emmaboda kommun framställdes en hel del järn.
Järnet klövjades på hästen eller las på kärran och drogs till staden. Kalmar blev en stor utförselhamn för järn till de tyska städerna. Från Vissefjärdatrakten forslades järnet till Lösen vid Blekingekusten och skeppades söderut.
Bönderna som levde på en omfattande järnframställning kan vi kalla för järnbönder. Idag ser vi spår efter dem inte minst genom de många slagghögarna, slaggvarparna.
Den medeltida odlingsexpansionen varade till slutet av 1300-talet. Sommaren 1350 kom pesten, digerdöden, den stora döden, till Kalmar. Redan under hösten nådde den ut i skogsbygderna. Pesten slog hårt, inte minst i skogsbygden. Detta var en av orsakerna till att jordbruket minskade i slutet av 1300-talet och under stora delar av 1400-talet. Flera gånger kom pesten tillbaka. 1363-66, 1393-99, 1404-06, 1411-16 var pestår. Inte förrän i slutet av 1400-talet återhämtade sig jordbruket.
Vill du veta mer om järnframställing, se på "Möt medeltiden" Livet på landet, Arbeten.