Möt medeltiden

Tillbaka

Bönder

Bönder

Under sen järnålder koncentrerades bebyggelsen till vissa områden. Järnåldersgravfält finns bland annat. i ådalarna. Större delen av folklandet var obebott. Under tidig medeltid expanderade bebyggelsen ut i skogsbygderna. Ny mark bröts, ny jord odlades. I de gamla befolkningscentra var det enstaka byar under medeltiden, i övrigt var det enbart ensamgårdar. Man kan se på ortnamn som -ryd, -hult och -måla var nybyggarna bosatte sig.

Den tidigmedeltida expansionen varade till andra halvan av 1300-talet. Sommaren 1350 kom pesten, digerdöden, den stora döden, till Kalmar. Redan under hösten nådde den ut till skogsbygderna i Aspeland. Pesten slog hårt, inte minst i marginalbygderna. Detta var en av orsakerna till att jordbruket minskade i slutet av 1300-talet och under stora delar av 1400-talet. Flera gånger kom pesten tillbaka. Flera gånger kom pesten tillbaka. 1363-66, 1393-99, 1404-06, 1411-16 var pestår. Inte förrän i slutet av 1400-talet återhämtade sig jordbruket.

Flera bönder i Aspeland ägde själva sin gård och betalade skatt till staten. De var skattebönder. Andra hyrde, arrenderade, marken av en adelsman, en frälseman. Dessa bönder kallas för frälsebönder. De betalade sin skatt, sin arrendeavgift, direkt till adelsmannen. Det vanliga var att man skrev ett kontrakt på sex år. Därefter fick man skriva ett nytt avtal. I många fall fick bonden betala en extra avgift vart sjätte år för att få bli kvar på sin gård. Det kunde vara betydligt besvärligare att vara frälsebonde än skattebonde. Även kyrkan, biskopen och klostren ägde gårdar. De bönder som hyrde dessa gårdar kallas kyrko-, biskops- och klosterbönder. De betalade sin skatt, sin arrendeavgift, till kyrkan, biskopen eller ett kloster. Under 1400-talet tillhörde många gårdar i Aspeland Vadstena kloster. En förvaltare från klostret kom ut för att hämta in skatten och kontrollera så att gården sköttes på rätt sätt.

Bönderna i Emådalen levde på odling och boskapsskötsel. De hade åkrar med korn, råg eller lin och ett antal djur. I skogsbygderna var odlingsmarken sämre. Där kompletterade man de små åkerlapparna och djuren med skogsbruk, kolning, tjärbränning och inte minst järnframställning. I hela skogsbygden smältes mycket järn, framför allt. under 1200- och 1300-talen. Området runt Madesjö-Bäckebo och Gullabo-Karlslunda är det område i norra Europa som har den mest omfattande järnframställningen vid denna tid. Även i Aspeland var järnframställningen omfattande.

Järnet klövjades på hästen eller las på kärran och fördes till Vimmerby eller till hamnen i Figeholm. Kanske drog några det ända ned till Kalmar. I vilket fall som helst transporterades järnet via Figeholm till Kalmar och därifrån söderöver till de nordtyska städerna.

Idag ser vi spår efter dem inte minst genom de många slagghögarna, slaggvarparna.

Läs mer om järnframställing i "Möt medeltiden" livet på landsbygden, arbete.