Många bönder ägde själva sina gårdar och betalade skatt till kungen. I Sverige var mer än hälften av bönderna självägande, men det var stora skillnader mellan rikets olika delar. I det glest befolkade Finland var hela 90 procent av befolkningen fria skattebönder, medan i de centrala jordbruksområdena i Södermanland, Uppland, Väster- och Östergötland fanns det enbart ett fåtal skattebönder. I många byar levde fria skattebönder och frälsebönder, som arrenderade sin gård av en adelsman, sida vid sida.
I Norge var en tredjedel av bönderna skattebönder medan i Danmark ägde enbart var tionde bonde sin jord. I de flesta länder i Europa ägde adel och kyrka den mesta jorden och bönderna var helt beroende av jordägarna.
I Sverige var bönderna en betydande maktfaktor. Inte minst under senmedeltiden behövde kungarna böndernas stöd för att sitta kvar på tronen.
Skattebönderna betalade en fast skatt beroende på gårdens storlek. Skatten betalades både i penningar och i varor som säd, smör, ost eller kött. I kustområdena betalades skatt i fisk, i andra områden i järn. Skatten levererades in till kungens fogde vid bestämda tidpunkter. När det var krig eller om det skulle bli stora festligheter i form av bröllop eller kröning fick bönderna betala extra skatter. Bönderna var också tvungna att göradagsverken på kungens borg.