Den gård som adelsmannen bodde på kallades sätesgård. De flesta sätesgårdar såg ut som stora bondgårdar. Boningshuset var stort och välbyggt. Det fanns också flera ekonomibyggnader såsom stall, ladugård, brygghus, visthusbod, stekarehus, smedja och bostad för tjänarna. De allra finaste adelsgårdarna var byggda i sten. Några enstaka var befästa med enpalissad och en vallgrav runt. Ibland låg de på en halvö eller på ett lättförsvarat ställe. Det imponerade mycket på andra när man hade råd att bygga hus i sten.
Det fordrades att adelsmannen ägde minst fyra gårdar för att han skulle ha råd med vapen, rustning och häst. Rika adelsmän ägde betydligt fler gårdar, de rikaste hade hundratals gårdar.
Under 1300-talet blev adelsmännen allt rikare och mäktigare. Flera byggde starka befästningar och privata borgar. Drottning Margareta var rädd att adelns makt skulle bli alltför stor så hon förbjöd att man skulle få bygga egna, privata borgar. Några adelsborgar revs också ned på 1390-talet.
Adelsmännen fick inkomster genom att äga gårdar som bönder brukade. Bönderna betalade en avgift för att få hyra, arrendera, en gård. Dessutom var de tvungna att göra dagsverken på adelsmannens sätesgård. På sätesgården fanns det tjänstefolk som skötte gården med jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. En fogde ledde arbetet. Det var också han som såg till att landborna, det vill säga de bönder som hyrde en gård, skötte sina gårdar ordentligt och betalade sin skatt.
Adelsmannen hade stor makt över sina bönder. Han skulle vara "kung över sina landbor" som det svenska riksrådet uttryckte det på 1400-talet. Nere på kontinenten hade adelsmännen ännu mer makt över bönderna än i Norden.
Läs mer om adel under "Samhället. Samhällsklasser och Försvar" och "Livet i staden. Landet runt staden".