Det fanns inget bra sätt att skydda sig mot digerdöden, det fanns inget säkert botemedel. Men man försökte naturligtvis göra allt som var möjligt för att undvika sjukdomen.
Man märkte att de personer som var nära den sjuke blev smittad. Fick en i familjen pesten var det stor risk att de andra också blev sjuka. Det bästa sättet var då att hålla sig borta från sjuka människor. Några drog ut i ödemarken långt från andra. Man kände också att den sjuke luktade illa. Genom att sprida goda lukter från välluktande kryddor och örter försökte en del hålla sjukdomen borta.
Nere på kontinenten piskade en del människor sig själva för att påminna om Jesu pina. Hundratals människor kunde dra fram i gisslartåg där de slog varandra blodiga med piskor och gissel. I början var kyrkan positiv till gisslartågen, men ganska snart urartade de fullständigt. Gisslarna blev förbjudna.
Aldrig har så många bett till Gud som under peståren. Att be till Gud och alla hans helgon var kanske det bästa sättet att slippa pesten. Men många upplevde pesten som något oundvikligt. Man insåg det lönlösa i att försöka skydda sig. En del började då leva livets glada dagar med fester och drycker och slutade att arbeta. Det gällde att roa sig medan man levde. I morgon kan du vara död. Andra fann sig i sin situation. Det gäller att göra det bästa. Om Gud vill att jag ska förbli frisk är det bra, men om jag bli sjuk hjälper mig Gud även då.
Munkar, nunnor och präster kände som sin plikt att hjälpa de sjuka. De försökte med allehanda örter och böner lindra den sjukes plågor. Därför drabbades de också extra hårt av pesten. Lika snabbt som pesten kom, lika snabbt försvann den. Men den kom tillbaka...