Möt medeltiden
TillbakaVem ägde gården?
Det var inte självklart att bonden ägde den gård han och hans familj levde på. Den kunde lika gärna ägas av en adelsman, en kyrka, ett kloster eller av kungamakten. I Sverige och Norge var det ungefär hälften av alla bönder som ägde sina gårdar, medan det i Danmark bara var var tionde. I det som var östra delen av Sverige (nuvarande Finland) ägde de flesta bönder sina gårdar.
De som ägde sin gård betalade skatt till kungen. De som hyrde gården betalade en avgift till markägaren; adelsmannen, kyrkan eller klostret. Hyrde man en gård var kontraktet i regel på sex år. Sen förhandlade markägaren och bonden om nya villkor; om bonden skulle få vara kvar på gården och hur mycket han då skulle betala. Dessutom hjälpte bonden till på markägarens gård med vissa arbeten, inte minst vid höslåtter och skörd. Det kunde vara besvärligt när adelsmannens eller klostrets fogde kom ridande till gården för att hämta in avgiften eller meddela vilka dagsverken som skulle utföras.
Gårdarna inom en och samma by kunde ha olika ägare. Alla måste betalationde till kyrkan men sedan kunde det vara stor skillnad på hur mycket de betalade i skatt till kungen eller hyra till gårdens ägare. I tider med många lediga gårdar, som efter digerdöden, kunde de som hyrde gårdarna få göra det billigt. Under andra tider kunde avgiften vara mycket hög och bönderna fick göra många dagsverken hos jordägaren.
I böndernas dagliga liv och samvaro spelade det ingen större roll vem som ägde gården.
Läs mer om skatte-, krono-, frälse- och kyrkobönder under "Samhällsklasser"