På den medeltida bondgården fanns många byggnader. Ju större och rikare gården var, desto fler byggnader fanns det. I vissa områden var husen sammanbyggda och gården kunde bilda en sluten enhet. I andra trakter var husen utspridda över gårdsplanen. Traditionen var olika i olika delar av Norden.
Varje hus hade en speciell funktion. Det fanns ett boningshus där man åt, sov och umgicks. Var det en fin gård kunde boningshuset vara påkostat. Dessutom hade man stall, fähus och ladugård för djuren. Andra byggnader var en lada för höet och ett härbärge för säden, ett stekarehus där maten kunde lagas, ett malthus eller brygghus där ölen bryggdes, en visthusbod där kött, korv och annan mat förvarades, en bastu för tvätten och kanske en smedja. Det skiftade från gård till gård vilka byggnader man ansåg sig behöva. Även benämningarna på husen var olika i olika delar av Norden.
Det vanligaste byggnadsmaterialet var trä. I Danmark och sydligaste Sverige byggde man hus i skiftesverk eller korsvirke. Korsvirkeshus förekom även i städerna där det var svårt att få tag på byggnadsvirke. I mellersta och norra Sverige och i Norge där det fanns gott om timmer var husen knuttimrade.
Taken var täckta med vass, halm, torv, bräder eller takspån. De enda ljusöppningar som fanns var ett hål uppe vid taket för röken och väggluggar som man öppnade och stängde med skjutbara luckor.