Skråna bestämde i detalj hur hantverksyrkena skulle utövas. De reglerade också utbildningen. Små pojkar, åtta-nio år gamla, sattes i lära hos en mästare. Först fick de bara göra det allra enklaste. När lärpojken blev äldre deltog han mer och mer i arbetet. Efter sju-åtta år kunde han i regel så mycket att han fick avlägga gesällprov, det vill säga att han tillverkade något som visade hans hantverksskicklighet. Gesällproven var ofta mycket praktfulla och arbetade ting. Den unge mannen ville visa vad han kunde. Godkändes provet blev lärpojken gesäll. De flesta gesäller gav sig ut på gesällvandringar och lärde sig mer. Dessa gesällvandringar kunde vara långa både i mil och tid, men när den unge mannen kom hem hade han med sig nya idéer och tekniker som på så sätt infördes i hemlandet.
När gesällen kom tillbaka hem kunde han avlägga mästarprov. Om det behövdes en ny mästare och provet var godkänt blev han mästare och kunde söka burskap, det vill säga fullt medborgarskap i staden. Den nye mästaren togs upp i skrået vid en högtidlig ceremoni. En av de viktigaste ritualerna var att tillsammans med de andra dricka ur den så kallade välkomman, som var en rikt utstyrd dryckesbägare Behövdes inte fler mästare i hemstaden fick han söka sig till en annan stad eller fortsätta som gesäll.