Bönder som själva ägde sin gård betalade skatt till kronan. Bönderna som hyrde, arrenderade, sin gård betalade i stället en avgift till den som ägde gården, en adelsman eller ett kloster. En borgare betalade skatt till både kronan och staden. Adelsmän var befriade från skatt mot att de ställde upp till rikets försvar. Likadant var det med präster som stod för gudstjänster och själavård. Både staden och kronan behövde få in pengar till reparation av byggnader, för att kunna anställa folk, till försvar med mera. Alla borgare fick betala en mindre del fast skatt till staden. Dessutom betalades skatt på den förmögenhet man hade. Det betyder att om man var rik fick man betala mycket, om man var fattig kunde man helt slippa att betala skatt. Köpmän skaffade sig ofta stora rikedomar genom sin handel. Därför var det skatt på handel och köpenskap. Den största skatteinkomsten som staden och kronan hade var tullen. På alla varor som fördes in och ut ur staden skulle man betala tull. Kronan tjänade också en del pengar på de böter som en brottsling dömdes att betala. En del av böterna skulle nämligen gå till kronan. De mesta skatterna i staden betalades i form av pengar. Bönderna betalade också i naturprodukter som säd, smör, kött eller fisk.