Kungen var den person som hade det högsta ansvaret i riket. I Sverige och Danmark valdes kungen av de ledande stormännen. I Norge ärvde den äldste sonen tronen. I praktiken var skillnaden inte så stor mellan länderna. Under hela medeltiden var det strid om vem som skulle vara kung i de olika nordiska länderna. Kungen hade ansvar för landets försvar, byggde borgar och betalade soldaterna. Han var också den högste domaren, stiftade lagar och utsåg lagmän. Kungen fick sina inkomster genom de skatter som bönderna betalade, både fasta skatter och extra skatter, när så behövdes. Kungen drev också in pengar genom tull på handelsvaror och genom att få en del av de böter som domstolarna beslutade om. Eftersom kungamaktens ekonomi ofta var dålig hände det att kungen lånade pengar av rika adelsmän. För att ha kontroll över riket var landet indelat i slottslän. På kungens slott fanns fogdar som såg till att folk betalade sina skatter och följde de lagar som var bestämda. Fogdarna ansvarade för att ordningen upprätthölls i riket. Till sin hjälp hade kungen riksrådet. I riksrådet satt landets biskopar och ledande adelsmän som skulle ge kungen råd, men också kontrollera att det som kungen bestämde var bra för landet. Rådets medlemmar såg till sina egna intressen och var angelägna om att det som beslutades var bra för deras egen del, adeln och kyrkan. Under hela medeltiden var det en ständig kamp mellan kungen och riksrådet om makten. Om kungen var svag kunde adeln stärka sin ställning. En stark kung, eller drottning (som Margareta), såg till att adeln inte växte sig för stark.