Pilbågen var ett viktigt vapen för både soldater och beväpnade bönder. På långt håll kunde man skjuta ihjäl eller skada en fiende. Bågskyttarna stod i regel längst bak på slagfältet. De sköt över de egna trupperna så att pilarna regnade ner på fienden. Ett omfattande pilregn var bland det värsta som man kunde råka ut för.
Den medeltida långbågen var tillverkad av spänstiga och starka träslag som idegran, alm och ask. Strängen gjordes av djurtarmar, senor, lin, ull, hår eller flera av dessa material sammansnodda. För att inte strängen skulle förlora sin spänst tog man av den när man inte använde bågen. Bågen var, som namnet anger lång, omkring två meter. Det gick att skjuta betydligt längre med långbågar än med kortbågar, som mest flera hundra meter. Träffsäkerheten låg på ungefär hundra meter. En skicklig bågskytt kunde avfyra uppåt tio pilar i minuten. Man förstår att fältherren gärna ville ha duktiga bågskyttar.
Armborstet var en variant av pilbågen. Den var försedd med en stock, ett trästycke med en ränna, som pilen lades i. Bågen var kort och kunde vara sammansatt av flera material som trä, horn, ben, senor och, under den sena medeltiden, av stål. Det krävdes stor styrka att spänna strängen. Ofta hade man ett hjälpredskap, som till exempel en krok fastsatt i bältet, som man kunde haka fast strängen i. En skicklig skytt sköt kanske två skott i minuten med ett armborst. Genomslagskraften var väldigt stor. En armborstpil kunde till och med tränga igenom en riddarrustning. Armborsten var ett mycket farligt vapen som gav stora sår och svåra skador.