Ända fram till våra dagar har ju kvinnor och män haft mycket klart avgränsade ansvarsområden, vilket naturligtvis påverkat hela deras liv. Den medeltida kvinnan hade framförallt ansvaret för hus och hem. Hon skötte barnen - om hon inte var av så hög börd att hon hade amma - hon skötte hushållet med allt vad därtill hörer, och det var mycket på medeltiden. Det handlade om att ta hand om slakt, salta, röka och torka kött, sköta trädgårdsland (även i staden), konservera grönsaker (salta, torka, syra...), sköta tvätt och se till att kläderna var hela. I staden hjälpte kvinnorna dessutom till i mannens verkstad om han var hantverkare eller med bokföring o dyl om han var handelsman. Många kvinnor lärde sig yrket så väl att de fick överta burskapet när mannen dog. Det var enda sättet för en kvinna att överta burskap.
På landet hade kvinnorna också hand om brödbak, ullförädling, linförädling, vävning, sömnad och smådjursskötsel. Dessutom hjälpte de till på åkrarna. Det har faktiskt i alla tider varit så att kvinnor som blivit ensamma har klarat sig betydligt bättre än män som blivit det. Kvinnor har ofta behärskat männens sysslor - männen mycket sällan kvinnornas.
Juridiskt fanns det vissa skillnader mellan män och kvinnor. En flicka fick inte gifta sig utan sin giftomans samtycke. Giftoman var fadern, eller om han var död, äldste brodern eller närmaste manliga släkting. En änka fick däremot gifta om sig som hon ville.
En kvinna som aldrig varit gift var omyndig, d.v.s. närmaste manlige släkting beslutade över hennes egendom. Hon kunde dock testamentera bort den. Samma gällde för gift kvinna. där var maken förmyndare. Änka bestämde själv.
Det fanns också en arvsrättslig skillnad. En kvinna i staden ärvde lika med sina bröder medan en kvinna på landet ärvde hälften mot bröder. Detta kan ha berott på att man på landet ville hålla gårdarna så samlade som möjligt medan man i staden gärna såg att flickorna var goda äktenskapsobjekt.
I praktiken hade många kvinnor en rätt fri ställning genom att deras arbete var nödvändigt. Speciellt gäller detta på landsbygden. Ingen bonde kunde klara sig utan en kvinna som skötte hus och hem, barn och kor, smådjur, byk och bak. De mest ofria kvinnorna var de vars arbete inte behövdes, i första hand adelns. De var ofta bara brickor i giftermålsspel där man gifte samman släkter för att öka förmögenheter.
Bland adeln var det vanligt att någon flicka i varje kull sattes i kloster. Dessa flickor blev visserligen ofria i så måtto att de hade att lyda klostret, men fria i så måtto att de fick lära sig läsa och skriva, föra intellektuella diskussioner och kanske själva författa. Dessutom uppfattade många av dem det som en lättnad att slippa äktenskap och barnafödande, som var långt ifrån riskfritt.