Under den tidiga medeltiden, på 1100- och 1200-talen, började bönderna att bryta ny mark och odla upp tidigare outnyttjade skogsmarker. I de stora slättområdena hade man odlat sedan länge. När befolkningen ökade behövdes ny mark tas i bruk. Människor flyttade in i skogsbygderna, röjde marken från sten och byggde sina gårdar. Så skedde i Smålands skogsområden, i stora delar av Dalarna, Västmanland och Norrland. På samma sätt var det i Norge. I Finland uppmuntrades både svenskar och finnar till nyodling vid kusten och i de inre delarna av landet.
Till en del var det frigivna trälar som tog de nya områdena i besittning. De bosatte sig med sin familj ensamma på den gård som de byggde upp. De kombinerade odlingen med boskapsskötsel, skogsbruk, kolning, tjärbränning, fiske och jakt. I vissa områden framställdes järn. Skogsbönderna sålde en del av sina varor till staden. Borgarna behövde kol, tjära, ved, timmer och järn. Samtidigt handlade bönderna salt, kryddor och tyger i staden.
Vi kan idag se på ortnamnen vilka bygder som började uppodlas vid den här tiden. På flera platser finns spåren kvar efter deras åkrar och ängsmarker.
Nyodlingen underlättades av att vädret var ganska milt vid den här tiden. Nya redskap i järn gjorde att åker- och ängsmarker kunde skapas.