Den stora jordbrukskrisen från mitten av 1300-talet drabbade inte alla områden lika hårt. Det var i första hand de områden med sämre möjligheter för jordbruk som råkade illa ut. I Norge minskade boskapsskötseln och jordbruket drastiskt. Likadant var det i Smålands skogsbygder. Centrala jordbruksområden som Södermanland, Närke och stora delar av Danmark drabbades däremot inte lika mycket.
Krisens följder blev öde gårdar, minskat jordbruk, färre varor att sälja, högre priser på de varor som fanns. De människor som redan hade det besvärligt, sjuka och fattiga, dog. Den andra sidan av krisen var att de som överlevde efter hand fick det bättre. Många bönder som plågats av hårda avgifter kunde förhandla sig till bättre villkor av den adelsman som ägde hans mark. I vissa områden blev det till och med bättre att vara frälsebonde än en fri skattebonde.
Det dröjde ända till slutet av 1400-talet innan befolkningen hade nått samma nivå som före digerdöden. De tidigare öde gårdarna hade då befolkats igen och marken brukades på samma sätt som tidigare.