Efter digerdöden vid mitten av 1300-talet drabbades hela Europa av en allmän nedgång. Hela områden och byar hade ödelagts. De områden som uppodlats under 1100- och 1200-talen låg nu delvis öde. Jordbruket hamnade i en kris. Odlingen och boskapsskötseln minskade. Eftersom produktionen av varor minskade fanns det inte så mycket att köpa. Det innebar svårare tider även för städerna som var beroende av varor från landet. Priset på mjöl och bröd steg. Folk fick det svårt. Problemen ökade i och med att vädret blev kallare och fuktigare. Dessutom kom pesten tillbaka flera gånger under 1300- och 1400-talen.
Krisen inom jordbruket blev en kris för hela samhället. Många fattiga och sjuka dukade under. Den fick också andra följder. Eftersom det var det sämsta jordarna som övergavs kunde man samla jordbruket till de marker som gav mest säd och bete. De som överlevde fick det efter hand bättre. Fattiga bönder kunde plötsligt ta över ganska bra gårdar som blivit övergivna. Eftersom det var brist på arbetskraft steg lönerna för de som var kvar. En adelsman kunde inte ta ut lika hög avgift av en bonde som tidigare. Han var ofta glad bara gården brukades. Många bönder och arbetare, tjänstefolk, pigor och drängar fick det bättre.
Långsamt ökade befolkningen, mer och mer mark började odlas. Framtidstron steg. Från mitten av 1400-talet kan man säga att den största krisen inom jordbruket var över.