Möt medeltiden
TillbakaHur tillverkades järn?
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intill den plats man tänkt sig att göra järnet på senare.
När hösten kom var det dags att rosta järnet. Det gjorde man för att få bort alla de växtdelar som fanns kvar i järnmalmen sedan den legat i mossen. Man byggde upp en trave med ved och på toppen av vedtraven lade man upp järnmalmen. Därefter tände man eld på vedtraven och lät den brinna ned. Järnmalmen silades då mellan de brinnande stockarna och renades från alla växtdelar.
Sent på hösten eller på vintern var det dags att ta den rostade malmen till järnframställningsugnen. Ugnen kunde antingen byggas uppe på marken, s.k. schaktugn, eller grävas ned i marken, s.k. gropugn. Ugnen var en knapp meter hög eller djup och 0,4 m bred invändigt, den var byggd av stenar. Som murbruk mellan stenarna använde man lera. När ugnen var färdig fylldes den med träkol och järnmalm. För att få ugnen riktigt varm blåste man in luft i ugnen. Luften kom från blåsbälgar och leddes in i ugnen via ett hål i ugnsväggen. När man tänt eld på kolet i ugnen började man arbeta med bälgarna. Efter ett tag sjönk kol och järnmalm ihop i ugnen och då var det dags att fylla på igen. Det betyder att det behövdes två personer för att sköta ugnen, en som skötte blåsbälgarna och en som lade ned ny kol och ny malm.
Temperaturen i järnugnarna blev inte så hög att man smälte järnet. Det man gjorde i ugnen var att smälta allt i järnmalmen som inte var järn. Detta rann ned i botten av ugnen och bildade klumpar som man brukar kalla slagg. Järnet låg kvar som en seg och mjuk klump intill det hål där luften från blåsbälgarna kom in i ugnen. När man hållit på i åtta timmar ungefär var järnet färdigt att lyftas ur ugnen. Det gjorde man genom att gripa tag i järnet med långa tänger. Järnklumpen brukade väga 1-2 kg.
Det järn som man fick ur ugnen var fortfarande mycket orent och kunde inte användas för att smida saker av. För att få järnet rent fick man hetta upp det flera gånger och banka ur föroreningarna med hammare på ett städ. Efter detta reningssmide vägde järnklumpen 0,25-0,5 kg.
I Bergslagen smälte man den malm som man bröt i berget i stora och heta ugnar, s.k. masugnar. I masugnen fick man upp tillräckligt hög temperatur så att järnmalmen smälte helt.