Järn var mycket viktigt under medeltiden. Det behövdes i jordbruket, där spadens och hackans blad liksom plogens spets gjordes av järn. Det behövdes även järn i hushållet till grytor och knivar. Det användes också av soldater och riddare till svärd, spjut och pilspetsar. I de många städer som växte upp behövdes järn till både hus och kyrkor.
De som arbetade med järnet kallades smeder och var betydelsefulla personer. Många trodde att smederna kunde trolla eftersom de var så duktiga. De flesta redskap som smeden använde finns kvar än idag som hammare, städ och tång.
Järn tillverkades av järnmalm från myrar och kärr. I vissa delar av Småland var järnframställningen så viktig att alla bönder som bodde där tillverkade järn för försäljning. Så var det på 1200- och 1300-talen i skogarna väster om Kalmar. Där fanns det gott om myrmalm och det inte var inte långt till staden där man kunde sälja järnet. Mycket av det järnet lastades sedan på båtar som seglade till Tyskland. Där fanns det stora städer och många människor som behövde järn.
Järn användes också till kyrkbyggen och båtbyggen i södra Sverige och Danmark. I tullhandlingarna talas det om "Kalmarjärn". Från Blekinges städer finns motsvarande "Blekingejärn".
Under 1200- och 1300-talen bröt man järnmalm i gruvor i Bergslagen i mellersta Sverige. På 1400-talet såldes det mesta av det svenska järnet härifrån. Även i andra områden tillverkade man järn under medeltiden, bland annat i Halland, Västergötland, Smålands Taberg och i delar av de baltiska länderna.